Felmeddelande

User warning: The following module is missing from the file system: backup_migrate. For information about how to fix this, see the documentation page. in _drupal_trigger_error_with_delayed_logging() (line 1143 of /home/mbelieve/public_html/d7multisite_live/includes/bootstrap.inc).

Gästblogg: Sing Skiathos!

IMAGE(http://blogg.susannebertlin.se/sites/blogg.susannebertlin.se/files/field/image/C360_2016-06-18-18-23-27-881.jpg)
Hej på er, Aeon här igen!

Då var första veckan avklarad, helt galet vad tiden flög iväg!
Den här veckan var väldigt lärorik för både mig och Adde då som var den elev som lyckades ta sig ner. En grym kille som växt väldigt mycket under den här resan och bara blev inkastad med mig och min intensiva personliget... Jag är så stolt över honom!
Det ger en väldigt nervös känsla att ställa sig och bara köra låtar framför folk helt oplanerat och det håller vi båda med om.

Vi har haft väldigt roligt med alla annorlunda lektioner som vi haft ibland folk, ute på gatan och på restauranger och det avslutades med ett grymt roligt mamma mia medley på Alexandros taverna.

Ja.. Wow! Det här borde alla åka på, gammal som ung! Den här kursen stärker en som individ på många plan och man känner direkt vilken skillnad det blir på självförtroendet och på självkänslan efter bara en vecka.

Tack Susanne för att vi fått vara med på den här veckan och tack säger jag till Adde som jag hoppas jag träffar igen väldigt snart!

För mig nu så blir det att lindra solbrännan och ladda om för en till vecka med nya stjärnskott!

Puss o kram på er!
WE R SINGERS Coach Aeon

Kategori: 

Gästblogg: Några ord från WE R SINGERS Coach Aeon

IMAGE(http://blogg.susannebertlin.se/sites/blogg.susannebertlin.se/files/field/image/DSC_0044.JPG)
Hej alla underbara!!!
Mitt namn är Aeon och jag är coach för WE R SINGERS i Härnösand. Jag fick chansen att haka på Susanne i början av februari med We r singers som är ett fantastiskt koncept där vi coachar barn och ungdomar inom sång och artisteri. Jag har bakgrund inom dans och jag fokuserar på att stärka självförtroende på scenen med rörelser och kroppsspråk. Jag har fått en otrolig chans att få åka ner till Skiathos på sångvecka där jag går under upplärning av denna fantastiska människa så jag kommer att få kasta in lite inlägg här om hur allt går och lite vad vi hittar på här nere.

Här sitter vi på en restaurang i härliga Skiathos hamn och varvar ner i dom 35 grader som tydligen blåste in.
Jätte tråkigt att strejken kom precis när alla skulle komma ner, jag var supertaggad att komma igång och jobba med alla. Vi fick iaf ner en elev, Adde en fantastisk kille som kör på med oss här så något fick vi att göra!

Eftersom det blev 1 elev som kom ner så hoppade jag på kursen lite för att få känna pulsen på kursen. Så idag fick vi slutföra en låt som vi har fått pusslat ihop, jag har aldrig skrivit musik men jag blev glatt imponerad av resultatet, vi har även vandrat runt o ställt oss på olika restauranger med backtracks och sjungit vilket var aningen läskigt men väldigt kul när nervositeten släppte! Jättebra att få utsätta sig själv i en situation där man inte är helt säker. Det stärker mig väldigt mycket då jag inte alls sjunger framför folk så jätte ofta. Bara på dom har få månaderna så känner jag att coach var verkligen något för mig, jag har byggt upp en social sida av mig själv som jag inte trodde fanns när jag inte alls har några problem att bara spontant börja prata med människor jag inte ens känner och stå inför folk och prata. Det var det jobbigaste jag visste i skolan och det är väldigt rogivande att börja känna sig så trygg i sig själv.

Med det här så tackar jag för ordet och ska försöka få i mig något att äta och dricka innan jag tynar bort i värmen!

Puss o kram på er!!!

Kategori: 

Du kan upptäcka att du har en talang närhelst i livet!

Jag mötte en man från Wales som var 60+ och sjöng så fantastiskt. Han hade börjat sjunga för bara ca 2 år sen men jag återkommer till det. När jag såg honom på scenen kändes han då naturlig, log, rörde sig avslappnat och hade en ungdomlig snygg klang på sin röst. Jag var helt övertygad om att han var en van scenisk person som arbetat som sångare sedan länge.

För mig var han väldigt självklar och trygg på scenen. Jag tittade också efter vem han var där med och fick se en äldre kvinna sitta i baren och se så glad ut när han sjöng. Jag såg på henne att hon också självklart tyckte att han hörde hemma på scenen. Jag blev tvungen att gå fram till dom båda och ge honom beröm, tacka för sången och säga hur behagligt det var att se och höra honom sjunga. Han blev jätteglad och jag passade på att fråga om hans sångbakgrund.

Då berättade han att han nyligen börjat stå på scenen genom karaoke vilket inte var vad jag väntade mig. Han hade från början vart väldigt nervös men ändå trotsat nervositeten och vågat sig upp på scenen. Det var två år sedan. Mannen berättar att från början skakade han i hela kroppen så mycket att han knappt kunde hålla mikrofonen men någonting gjorde att han ändå ville göra det. Stå på scenen.

Coachen i mig undrade vad som gjorde att han kom på att "sång" var något han skulle utöva? Ville veta så mycket för att både dela vidare till fler som inte vågar och ge pepp till dom. Att visa på honom och hans story. Men vi behövde gå vidare och jag kramade om mannen och hans sällskap och tackade igen för hans sång.

Han hade precis som många jag träffat en naturlig talang som han inte upptäckt eller använt förrän senare delen av livet. Tänk vad vi alla bär på för talanger och gåvor. Det kan ju vara massa saker om vi bara kommer åt dom så skulle vi må så gott!

Sluta aldrig vara nyfiken på vad du i redan har inom dig för gåvor och leta efter dom genom att vara öppen och utmana dig!

Kram på er/ Susanne

Dagen efter husraset i Los Cristianos

Vi var på kontoret när vi hörde sirener, såg rökmoln och människor ansamlas på gatan intill. Min man sprang ut för att kolla vad som stod på och sa åt mig att vänta kvar inne. Jag öppnade fönstret och hängde ut för att hålla koll. Jag kunde se honom bland flera människor som också rusat ut för att ställa sig och titta bort mot gatan intill oss.

När han kom tillbaka så sa han att ett helt våningshus rasat ihop! Det finns inte kvar!

"Fattar du Susanne, det är helt tomt där det stod, ligger bara smulor av huset kvar!"

Bara kort efter att jag lagt ut en bild från detta var det flera som ringde oss för direkt rapportering från tidning, tv och radio. Min väninna som bor här nere ringde också skärrad till oss. Jag visste inte då att hon den morgonen haft änglavakt. Varje dag min väninna ska till jobbet tar hon gatan upp precis där huset stod.

Så gjorde hon även igår morse. Huset måste ha rasat precis när hon klev på bussen på gatan precis ovanför.

Hon ältade många gånger, tänk om jag gått senare, vad hade hänt då?
Min vännina hade inte haft sin mobil på under förmiddagen och var dessutom helt ovetandes av händelsen tills någon timma efter. Hela hennes familj som visste att hon bor i området hade ringt och ringt men inte fått svar. Jag förstår hur oroliga de måsta blivit och hur lättade de blev när de fick höra att hon var okej. Själv blev hon chockad och hade svårt att koncentrera sig på jobbet så klart.

Hela dagen ringer olika medier och vill ha rapport direkt från platsen eftersom de fått reda på att vi är där. Vi vet inte så mycket annat än de som redan framkommit. Att det ryktas om en tidigare spricka i huset, renoveringar, eventuellt gasexplosion och att antalet saknade varierar. Och att huset rasat extremt snabbt med ett jättebrak och stort dammoln från raset.

Min väninna kollar av lokala nyheterna i lägenheten hela tiden på eftermiddagen. Precis som många andra går jag upp till avspärrade platsen då och då för att se hur det går. Jag ser hur de plockas ut rasade bitar av huset och langare i händerna på varandra.

På det avspärrade områden är många poliser, brandmän och människor med hjälmar. De arbetar lugnt och metodiskt likt ett "plocke pinn" med tiden som fiende ifall någon skulle ligga in under så tar luften slut eller så trycks man ihop av rasmassorna. Fruktansvärt! Svårt att ta in.

Jag känner ju ingen som förolyckats men det blir påtagligt ändå hur livet plötsligt kan förändras på någon minut! 

Ta hand om er/ kram
Susanne 

Coachens tankar

Denna helg som var arrangerade jag mitt första camp i artisteri för barn & ungdomar genom mitt koncept "WE R SINGERS" - en artistskola för alla utan prestationskrav.

Att få åka iväg på ett camp med likasinnade, vara sin egen artist men ändå känna sig delaktig i en grupp och ett sammanhang, är ju väldigt givande. Jag har blivit så sjukt nördig i att göra upplägg, logistik och coachande pass som öppnar upp och får elever att våga mycket mera än de trodde.

Jag lever och andas pedagogik 24/7 numera.

Jag går ofta igenom mina upplägg av pass många många gånger för att finslipa på alla övergångar i mellan passen för att det ska ligga helt rätt pedagogiskt och ge de resultat jag önskar. Likt en detektiv letar jag ständig förfining och är nyfiken på vad som ger resultat. För mig är det inget som blir av slumpen. Jag fångar upp väldigt mycket vad barnen själva gillar och tycker kring träning.

Vad är syftet och vad önskar jag mig då?

Att alla ska ha kul när de tränar sång, känna sig trygga, växa med varandra och våga utmana sig mycket mer än de trodde själva. Det skapar hopp, drömmar, fokus och en känsla av - att om jag kastar mig in i saker med andra människor - så får jag dubbelt tillbaka. Att ensam är inte stark och att tillsammans blir det MERA av ALLT!

Jag har ofta träffat elever som gått sololektioner i många år - alltså ensam till en pedagog och inte satts i sammanhang där de får träna på att samarbeta, våga ta plats eller lyssna in andra. Det är svårt att växa lika mycket som man gör i grupp i förhållande till att gå bara på sololektioner. Det bästa är ju om man går på båda.

Peppen man får av att se andra växa är också mycket större än man tror...

...och om andra vågar så kanske jag själv vågar, mycket MERA. Därför älskar jag grupp!  Tankar kring val av övningar och coachande sätt att lägga upp sångpass till mina egna coacher ska jag berätta mera om i ett annat blogginlägg!

Allt gott till er och peppa varandra att sjunga MERA!

Kram Susanne

Igår hade jag hela bandet Jannez hos mig i några timmar på kvällen för coachning.

För några veckor sedan hörde de av sig för att höra sig för om jag skulle hinna med att ta mig an deras sångröster.

Att sjunga i ett dansband som turnerar heltid är krävande och speciellt. Ingenstans blir du så nära allt och alla. Du reser och bor i buss med dina arbetskamrater dygnet runt. Du tar själv hand om dina fans och din publik. Din publik som dansar roterar som dessutom på golvet vilket  i sig gör att du har möjlighet att se alla i ögonen, fantastiskt, personligt och många blir man till ögonen vän med. Att se och bli sedd kan både bli ett givande och ett tagande. Under en kväll sjunger du 50-60 låtar  i ett dansband. Vilken artist sjunger så måååånga låtar på en och samma kväll?

Du turnerar varje vecka med gigg 3-4 dagar året om. Under högsäsong på sommaren kan de populära banden ha uppemot 15-20 spelningar på en månad!!!!

Det är klart de blir trötta behöver "påfyllning", tips, träning, och nytt tänk kring sitt artisteri för att hålla ångan uppe. Många som inte sjunger tänker nog inte på hur jobbigt det är att sjunga så mycket på en och samma kväll, vilken röstkondis och psyke det kräver. Vi vill ju dessutom som både sångare och publik att det alltid ska låta grymt bra varje kväll!

Ni kan ju tänka er vilka slitvargar artisterna i dansbanden är.

Jag har själv turnerat i dansband i två omgångar ca 5 år heltid så därför har jag har bra koll på läget.

Förutom att spela ca 50 låtar flera kvällar i veckan så spelar de in i studio, skriver låtar, roddar upp och ner sin scenteknik, sköter sin och fanbase. De får göra många gånger egen PR och driva sitt arbete och artisteri framåt på egen hand i en värld där inte media självmant hakar på. De får många gånger skapa sitt "brus" och hitta vägar att "pitcha" sig själva. Tänkt vilket arbete, snacka om teamwork och ansvar. Att pussla ihop familjeliv och fritid med detta jobb är också ett otroligt klurigt. Men med mycket hjärta, passion för sin publik och sitt gäng går allt!

Nästa gång du ser, träffar eller hör ett dansband tänk på det jag berättat och ha stor respekt.

De gör det bra. Beundransvärt bra!

Nu till Jannez igen, vilka härliga killar att coacha! Vi började igår nosa på viktiga delar jag lärt mig genom åren i sångteknik, hur de ska tänka i studio och live. Vad som här skillnad. Hur de kan förbättra sin ergonomi genom att bli medveten om hur de står eller sitter när de är ute och spelar. Mycket av tekniken går att snabbt få fart på genom att hitta koppling till nacke, rygg, käke och tungan. Hur sångaren trycker ut sin röst genom sin kropp, vart det "klämmer", känns trögt, hakar upp sig eller inte går att kontrollera som man önskar.

Att försöka ta bort fysiska hinder i rösten och få alla att se att det går att utvecklas oavsett ålder är min grej!

Här några ord från Jörgen i Jannez:
"Du lockar fram saker man inte trodde var möjligt. Vi ser så fram emot ett gott samarbete :)"

Att komma till god nytta - det är en fantastisk dag på jobbet helt enkelt!

Kram på er

/ Susanne

Scenskräck.!?

Jag har genom åren mött många som sjungit som barn men slutade tvärt vid en viss ålder, ofta runt 7-10 år. De berättar att de gjort ett solo-framträdande som barn som gått åt "pipsvängen". Att de tappat texten eller att de blivit så nervösa att de inte kunde få fram sången som det var tänkt. Att första solot blev en riktigt avskräckande upplevelse som sen gjort att scenskräcken tagit ett järngrepp.

En annan variant är att de först tyckte om att sjunga som barn men att de fick höra av en släkting, körledare eller annan de såg upp till - att "de inte kan sjunga" - och sen lade ner allt vad sång heter. Att orden kan blev så starka som barn att de sitter i alla år till och med när man är vuxen. Ja så är det för väldigt många jag har mött. "Jag kan inte sjunga", säger de!

Ingen är proffs från början!

Så otroligt trist att behöva tro det. Ingen är väl proffs direkt eller kan hantera sina nerver som ett proffs redan vid sitt första solo? Men det är lätt att tro det - att de som "håller på" med sång sceniskt är "födda" med trygghet. Att de kunde hantera allt från början. Att de som kunde från början också är de som ska få utöva. Att jag får stå över. Att jag är den som inte bör eller ska - för jag kan ju bevisligen inte - för när jag försökte gick det inte bra...

Det verkar finnas ett slags fönster som är "öppet" vid 7-10 års ålder men som också kan stängas snabbt om pekpinnen kommer fram eller något går snett ibland de första uppträdandena. Vi missar många fina röster genom att inte förstå det. Många vill inte sjunga framför folk på grund av att nervositeten gör dem så otrygga. Lika många som är runt omkring har ingen koll på hur den som ska sjunga känner inuti, hanterar sina nerver eller upplever situationen.

Många som vill - men få som vågar...

Flera kvinnor och män i 40+ åldern har kommit till mig med liknande storys. Jag får höra att deras barn är kanske utflugna numera så de ger sig själva tid att prova igen eller att de känner att nu är jag så gammal att jag vågar testa och till slut unnar sig att boka en lektion. Ofta har de relationer där de aldrig sjungit för sin partner eller att väldigt få vet att personen har en gång för länge sedan tyckt om att sjunga. Många har så otroligt fina röster att det blir chockerande för mig att höra att de inte tror sig kunna sjunga och kommer för att träna sig. Att det satte sig så hårt vad en vuxen sa om deras röst när de var små att en del till och med slutade sjunga är ju väldigt hemskt.

Du är inte ensam!

Många tror att de är ensamma om sina upplevelser. Det är sjukt svårt att leverera samma sånginsats framför publik som hemma eller som i sångrummet tillsammans med sin lärare. Det är lika mycket själva uppträdande-delen som behöver övas - som att sjunga låten rent tekniskt. Jag personligen brukar se till att mina elever går in i nervositeten - får koll på vart den sätter sig både fysiskt och psykiskt. Att det är okej att känna sig stressad inför ett uppträdande och att det verkligen inte är ett tecken på svaghet. Det är inte normalt att känna sig helt lugn av vetskapen att man ska prestera inför folk.

Det är hur vanligt som helst att solister beskriver att de känner sig darriga, skakiga, svettiga, torr i munnen, får ont i magen, känner sig sjuka, hängiga, har jobbigt att andas, måste kissa stup-i-ett eller tappar texten innan sitt uppträdande!

Allt går att träna upp!

Det går att vrida tillbaka klockan och träna själva den biten, förberedelsen, så att det stabiliserar solisten och det blir mer hanterbart. Jag skulle påstå att det är extremt vanligt att inte kunna hantera stress och nerver för väldigt många - även proffs. En del tror också att man måste må dåligt - att det ska vara så för att kunna prestera med rätt nerv - vilket i sig blir jobbigt varje gång att gå igenom så klart. Det blir lätt att man vill avstå för att det inte känns så kul längre.

Jag är övertygad om att väldigt många fler skulle sjunga, prova sjunga, träna upp sin sångröst om de fick möjligheten att bli trygga i att stå inför publik situationen. Att förstå att det är något man faktiskt kan öva upp. Att det finns massor med knep att nå dit där känslan av att må bra av att uppträda infinner sig!

Sidor